En gång i tiden dominerade faktiskt de eldrivna bilarna. Detta var dock före massbilismens genombrott. Intresset för eldrivna fordon har varit stort under vissa perioder, för att sedan sjunka när andra drivmedel har ansetts mer intressanta. Historien om elbilarna säger därför lika mycket om andra typer av fordon.

I början av 1900-talet var det ett eldrivet fordon som innehade hastighetsrekordet för markfordon. Det var den torpedformade elbilen ”La Jamais Contente”, som kördes av belgaren Camille Jenatzy. Fordonet var det första att komma upp i en hastighet på över 100 kilometer i timmen. När bilar som drevs av förbränningsmotorer, framför allt bensindrivna sådana, gjorde entré på marknaden blev det dock svårt för elbilarna att konkurrera med dem. Bensindrivna fordon var – trots hastighetsrekordet – snabbare, billigare att massproducera, och inte minst hade de en betydligt längre räckvidd. De två sistnämnda egenskaperna var troligen det som gjorde att bensindrivna bilar med förbränningsmotor kom att bli helt dominerande under 1900-talet.

Utvecklingen av eldrivna bilar kom igång tidigt. Redan på 1820- och 30-talet utvecklades eldrivna minibilar på flera håll i världen. Dessa var dock i leksaksstorlek, och kunde inte användas till persontransporter.

Blyackumulatorn, den typ av batteri som även används till bilbatterier idag, uppfanns 1859 av fransmannen Gaston Planté. Dessa gjorde det möjligt att lagra elektricitet som kunde användas till att riva fordon under längre sträckor. De första batterierna hade dock flera allvarliga brister, och det var först efter att Plantés landsman Camille Alphonse Faure gjort flera förbättringar som det blev möjligt att tillverka blyackumulatorer i industriell skala. Detta skedde 1881. Ett av de första fordonen som skulle kunna kallas för en elbil, med moderna mått mätt, presenterades på den internationella elektricitetsutställningen i Paris samma år. Det rörde sig egentligen om en trehjulig cykel med elmotor, konstruerad av fransmannen Gustave Trouvé.

Det riktigt stora genombrottet för eldrivna bilar kom i och med britten Thomas Parkers konstruktion tre år efter utställningen i Paris. Bilen påminde om en fyrhjulig, hästdragen vagn, men utan hästar. Motorn drevs av uppladdningsbara batterier som Parker själv hade konstruerat. Detta blev den första eldrivna bil som serietillverkades.

Genombrottet

Ett viktigt genombrott för elbilar kom i och med utvecklingen av taxirörelser i många storstäder. I London och New York köpte taxifirmorna in elbilar. Till en början stod sig elbilarna bra i konkurrensen mot bensindrivna bilar: de var förvisso långsamma (32 km/h), lät, vibrerade och luktade mindre och de behövde inte vevas igång, vilket bensindrivna fordon vid denna tid behövde.

Den begränsade räckvidden var inget problem i tätorter, och det var där som de blev populära. Där var det också flest hushåll som hade elektricitet, vilket var en förutsättning för att kunna ladda batterierna. Det var dock endast de högre samhällsklasserna som hade råd, delvis eftersom bilarna som såldes marknadsfördes som lyxprodukter, byggda i exklusiva material. Kulmen för försäljning av elbilar nåddes i USA vid början av 1910-talet.

Ironiskt nog var det förbättrad infrastruktur som ledde till en nedgång för eldrivna bilar. Vägnätet i många länder började förbättras på 20-talet, vilket ökade kraven på snabba bilar med längre räckvidd. Detta var ett område där de eldrivna bilarna inte kunde konkurrera. Dessutom upptäcktes ett flertal stora oljereserver, som gav världen tillgång till olja och bensin som gjorde bensindrivna motorer billigare.